9 mars 2014

Rymmer hemifrån!

Fast inte så långt. Bara till grannkommunen och till leklandet där. Jag är med i en skrivarcirkel på nätet och idag skulle jag försöka få klart min text. Omöjligt hemma! Så nu roar sig barnen och jag har äntligen fått klart min text och skickat in den. Det handlar om att leva med, eller leva med någon som har, ett funktionshinder. Inget svårt för mig som både har själv och har två barn som lever med funktionshinder av olika slag. Det svåra för mig var att bestämma mig för om vem det skulle handla och att begränsa mig! jag skriver ju alltid så himlans långt! :-) Men det blev om mig själv denna gång. Och temat för denna text var "Ett möte". Så nu för första gången har jag lämnat iväg en text till någon annan att läsa. Lite läskigt är det allt!!!!

Innan vi åkte hemifrån så rök hundarna ihop. Som dom gör ibland! Men jag hörde att nu går det överstyr. Och det gjorde det. Äldsta hunden har en tand som är av nu. Pratat med veterinären och vi ska in i morgon för att kolla upp det. Det tar verkligen aldrig slut, jag har sagt det förut men ändå så upphör jag tydligen inte att förvånas över att det faktiskt aldrig tar slut! Jag hinner inte återhämta mig varken ekonomiskt eller psykiskt över allt som händer i vårt liv.

Skolan hörde iaf  av sig i fredags. De tänker inte gå vidare med någon utredning kring S. Jag blev lite paff kan jag säga. Och ett jättemärkligt argument. De tycker inte att problemen beror på koncentrationssvårigheter och svårigheter att hålla fokus på lektionerna. De tror mer att det beror på att det är för svårt. Ööööhhh.... jag håller definitivt inte med! Jag ser det tvärt om. Om S kunde hålla fokus och koncentrera sig, så skulle han också hänga med på genomgånger osv och då skulle det inte bli så svårt åt honom.
Vi ska dit på onsdag och skriva åtgärdsprogram. Ska tänka till denna gång ordentligt, vad jag vill att det ska stå i detta åtgärdsprogram. Det har liksom lallat på med ungefär samma hela tiden och eftersom han ännu inte når målen, så lär vi ju göra nåt fel!

BUP släpper oss iaf inte. Var lite orolig där att vi skulle stå utan hjälp. Men dit ska vi om ca en vecka igen.
Det har varit en ganska lugn vecka faktiskt. Både barnen själva har sagt det, "vi har inte bråkat något" och från andra har jag också hört "vad S verkar lugn". Kan det bero på att jag håller på att döda sockermonstret som bor i dom? Har inte slutat helt, men dragit ner massor och inte köpt hem sånt jag vet vi kan välja bort.
Sen har jag ju strukturerat om vår vardag lite och det verkar också som det funkar. Hoppas det håller i sig nu! Jag fortsätter att testa och se vad som fungerar. Men ordning och reda är prio ett!

Nu så, ska jag fäjsbooka lite innan det är dags att åka hemåt igen!

4 mars 2014

Oväntat!

Idag fick jag ett meddelande från en helt främmande människa. En person som läst min blogg här och som skickade ett hej och att jag kämpar på bra. Klart att en sådan mening betyder mycket oavsett vem det kommer ifrån, men just en främmande människa som inte känner mig alls, och som bara skickar ett sådant meddelande, det var liksom stort. För mig :-)
Så tack främling, för dina ord! Dom värmde!

Idag har varit en tung dag. Den började bra, med jobb som vanligt. Ännu ett steg på att släppa en av kommunerna jag haft ansvaret för i mitt jobb. Känns både och, lite sorgligt, men mest skönt faktiskt! Igår var första gången som jag lämnade kvar mina saker på jobbet. Nu behöver jag inte känna att jag alltid är på fel ställe. I alla fall inte när det gäller jobb :-)

Idag har vi haft möte med skolan. Ett märkligt möte. Det skulle vara jag och sonen. Rektorn, klassläraren och en till lärare. Klassläraren var sjuk, och rektorn var sjuk. Okej att det kommer in en annan lärare som känner till det som hänt, men att dom skickar dit en rektor från en annan skola, som aldrig träffat varken mig eller sonen. Det var jättekonstigt!!! Det klokaste hade väl varit att skjuta på det hela tills alla inblandade kunde vara med, eller att rektorn bara inte var med helt enkelt. Eller skulle det vara hennes titel som skulle sätta respekt i mötet, respekt i sonen, eller vad? hon tillförde inte mycket ansåg jag iaf...
Vi får se vad som händer nu efter mötet. Jag hoppas och önskar att min grabb skulle kunna vara stark nog att stå emot när det gäller saker som han faktiskt vet är fel... Men om det nu är så att han inte vågar, ja då är det svårt att ta sig ur. Känns som jag skulle vilja vara med honom i skolan några veckor, för att se hur det verkligen är. Han mår riktigt dåligt och sluter sig som en mussla. Det blev väldigt tydligt på mötet idag att han inte kan sätta ord på sina känslor. Han svarar hela tiden "vet inte" på frågor. Så när jag kom hem, så tog jag och gjorde som känslokort med bild på. Så kanske vi kan diskutera kring det han känner, med hjälp av dessa kort. Jag vet inte, men jag tänker iaf testa!

Han fick även hem matteläxa. Som jag fick göra om... Lägger ner en hel del tid till sådant, att göra om så det ska passa honom. Är det verkligen mitt ansvar? Känns som det borde vara skolans... Men jag vill ju bara att han ska fixa skolan nu, så gott det går, på hans villkor. Vill att han ska må bra och tycka om att gå till skolan. Inte som det varit nu, med en stor klump i magen och mår dåligt :-(

Har inte hört något från BUP än, jag undrar hur de tänker och resonerar... Hoppas dom hör av sig så jag får veta. Ovissheten är som alltid värst. Bättre å veta, även om det är negativt. Jag vet att jag söker mig andra vägar om jag inte får hjälp. Men det är ju värre för sonen, som verkligen behöver hjälp. En hjälp som jag inte kan ge känner jag. Eller så kan jag det, bara jag får rätt verktyg. Men då måste jag få dessa verktyg. För dom saknas. Det är märkligt att det stöd jag har idag, det har jag via olika grupper på facebook! Där finns erfarenhet och man får tips och idéer kring det mesta man undrar över. Guld värt!

Nå ja, var rädd om er där ute!

2 mars 2014

VAB eller VAF

Då var en vecka över med VAB. Eller rättare sagt VAF. Vård Av Familj.
Min lilla familj håller på att rasa samman. Så jag tog beslutet att nu får det vara nog. Simon mår så pass dåligt och det smittar av sig på resten av oss. En märklig vecka ändå. När man är hemma med sjukt barn så brukar det betyda lugn och ro hemma för att bli frisk. Lite annat när det är i huvudet det inte mår bra. Och att man måste göra andra saker än normalt för att må bättre.


Det har varit en välbehövlig vila för familjen Olsson. Samtidigt som det blir jobbigt att vara tillsammans 24 timmar om dygnet. Men även Johannes har behövt detta märker jag. Stackarn, han har mycket huvudvärk och  mår dåligt av allt han också... Jag misstänker att han har migrän. Har såklart googlat på det och mycket stämmer då han ofta får ont i magen också. Och vill inte ha tv´n eller nåt på. Oftast fri från det när han vaknar. Vi ska till dr på fredag. Tror inte dom gör nåt åt det men kan va bra att få det kollat iaf. Han grubblar och tänker säkert mycket han också nu när allt är kaos. Simon har haft ont i magen och huvudet hela veckan. Han är säkert som mig, när man slappnar av kommer allt över en. Men känns som ännu mer rätt att ha stannat hemma.


Han vill inte alls till skolan i  morgon. Känns inte bra. Känns som jag tvingar honom till nåt han inte vill, och lite så är det ju. Men man måste ju faktiskt gå i skolan! Men känns ändå fruktansvärt att säga till sitt barn att gå till skolan när man vet att han inte mår bra där.

Var på bedömningssamtal i torsdags på BUP. Först satt vi ner alla fyra (jag, Simon, en man och en kvinna) och sedan gick mannen och Simon iväg. De hade byggt med lego och Simon hade fått svara på "tusen frågor". Den han kom ihåg mest var "tycker du om din kropp" han hade svarat att den är perfekt! :-) Hi hi. Jag tyckte inte jag hann få säga det jag ville. Men nu väntar vi och ser vad de kommer fram till. Jag fick även en lunta med papper att fylla i som jag varit in med. Lite jobbigt var det allt... Mycket som gick rakt in i hjärtat... Men skönt ändå på nåt vis, som att någon äntligen förstår. De skulle höra av sig nu i veckan som kommer, om hur de tycker vi ska gå vidare.


Har tänkt på detta med vårdbidrag. Jag borde verkligen ta tag i det och söka. Har ju nu två barn som tar en väldig massa mer tid än andra barn i deras ålder. Och kostar pengar! Tror inte det skulle nekas ett vårdbidrag. Men kanske är det bättre att vänta tills när/om vi får en diagnos som säger lite mer.
Jag blir förvånad om det inte är någon diagnos bakom allt. Jag hoppas på nåt vis det, så att man kan få en förklaring. Eller det där lät ju dumt, så klart jag inte hoppas att mitt barn har någon funktionsnedsättning! Men har man ett samlingsnamn på hans "problem" så är det lättare att hantera, både för honom själv och för oss runt ikring.

Tog tag i att göra om lite här hemma nu veckan som varit. Ingen av barnen vill sova själva så då tyckte vi att vi testar att de får dela rum istället! Så nu har vi köpt en våningssäng och gjort iordning rummet. Köpte en bäddsoffa också, ifall det kommer någon övernattningskompis eller så :-) Det blev riktigt bra och de har sovit i sina sängar sen dess! Hoppas det håller i sig...
Och nu fick ju jag tillbaka mitt sovrum också! Hade inte förstått hur mycket jag saknat att ha ett eget rum, Känns otroligt skönt! Och är SÅ nöjd med mitt fina sovrum men stora fönster ut mot sjön :-)

Nu ska jag ta och sova lite. Så jag orkar med morgondagen. Dåligt med sömn är aldrig bra!

24 februari 2014

Ett steg på väg...

Så, då har vi varit till Stockholm och gjort dyslexiutredningen för sonen. Äntligen! Ett år har vi väntat och nu är det gjort. Lite förvånad faktiskt, men han fick ingen diagnos! Jag var så säker! Och det kan vara så att det ändå är en dyslexi, men i dagsläget var det för svårt att sätta en diagnos. Det är för många andra saker som är med och ställer till det och logopeden tyckte att det var för svårt att säga vad som är vad. Hon skulle rekommendera oss att gå vidare till BUP för utredning, och där är vi ju steget före och ska dit redan på torsdag.

Det känns lite både och faktiskt. Lite snopet på nåt vis, att det inte var som jag trodde. Samtidigt bra nu att veta vart vi står i den frågan, och kan jobba utifrån det! Vi ska fortsätta tänka dyslexipedagogik men att vi lägger till en del annat som han har svårigheter med.
Det var mycket som bekräftade det jag har haft på känn. Som att arbetsminnet inte riktigt funkar. Koncentrations och fokushantering. Så jag fick både svar på en del frågor och bekräftelse på andra.

Fick en del bra verktyg och tips på vägen nu men väntar på att få komma vidare nu så att vi kan göra rätt saker och hjälpa honom på bästa sätt.

Det hela började lite knepigt, han fick svara på frågor kring hur han tycker det är i skolan. Och han svarar att han tycker skolan är jättekul, att han tycker både matte, svenska och engelska är roligt! Jag hängde inte alls med... Vi har definitivt inte samma uppfattning! :-) Men jag tror att han är så att han är väldigt beroende av dagsformen, hur han mår för stunden. Och idag så var han glad och positiv, sovit på hotell och var på "utflykt". Hade nog varit ett helt annat svar om vi frågat en torsdagkväll då vi snart jobbat oss igenom en vecka på skolan, med läxor och allt annat...
Allt är så beroende på situation. Jag menar, skulle han gjort samma tester i skolan en vanlig dag så hade svaren sett helt annorlunda ut. Det är ju där och då det inte funkar. Han blir så otroligt störd av allt runt i kring honom, ljud, rörelser osv. Och då tappar han fokus och kan inte koncentrera sig alls.

Problemet blir väl, vad kommer skolan göra åt det! Känns lite som att han hade behövt få en diagnos för att de ska till någon hjälp. Men det kanske kommer genom BUP.
Jag hoppas på det!

Nu blir det tidig kväller här. Skönt å sova i sin egen säng! :-)
Borta bra med hemma bäst.



21 februari 2014

Hej Hallå Världen.

Jag behöver börja skriva igen. Det är ju liksom vanligt, kaos i livet... mitt galna liv! Det tar aldrig slut, det är bara att inse! Har ju alltid skrivit av mig, alltid! Och det är ju dumt att sluta med något som fungerar :-)

Detta inlägg får det handla om att tappa kontrollen, att släppa taget om något jag hållit hårt inom mig länge nu. Men allt har sin gräns. Och nu var min nådd. Jag hatade det, och hatar det än. Jag skäms, samtidigt som jag nu efteråt, förstår att det behövdes. Både för honom och mig själv.
Jag måste få verktyg att kunna hantera det, när jag känner att det är på väg dithän igen. För den dagen kommer att komma åter. Det är jag väldigt säker på. Det blir inte bättre, än i alla fall... Mormor har sagt till mig flera gånger; " det måste blir sämre innan det kan bli bättre". Och det vet man ju inte förrän man är där, och det vänder. Jag hoppas det vänder snart.


Att inse att man har ett barn som inte mår bra, det är fruktansvärt. Jag vet. Jag har just fått uppleva det. Att höra sin tioåriga son prata så om sig själv, trycka ner sig och nedvärdera sig. Höra honom säga att han inte längre vill leva, att det skulle bli så mycket bättre om han försvann. Det river ett stort sår i mitt hjärta. Och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det.
Det är som jag inte längre känner mitt barn i dessa stunder. Två sådana rejäla händelser  nu på två veckor. Han låser sig totalt och han är som förbytt. En helt annan unge! Blir rädd för den han blir, han skrämmer mig verkligen. Det är så ofattbart och jag förstår inte, vad händer?

Något har ju hänt, de senaste månaderna. Och jag vet inte vad! Jag ser inga tecken på en förklaring. Mer än att han fyller 11 i april och det skulle kunna vara hormoner. Eller så ligger det en diagnos bakom. En diagnos som tidigare inte visat sig så tydligt, att det nu eskalerar och faktiskt går överstyr. Eller händer något i skolan, som jag inte vet om? Fick igår frågan om det finns möjlighet att han fått tag i droger. Hur vet man det? Jag kan inte säga att det inte är så i alla fall, men jag hoppas verkligen att det inte är så.
Han har hamnat i dåligt umgänge, det vet jag. Men vad hjälper det att jag säger att jag inte vill att han är med den pojken? Hjälper dåligt. Vet inte vad som händer där heller. Han säger att han är rädd för honom, att han hotar osv. Men ändå så verkar han dras till honom. Är väl tufft att någon som är två år äldre ger uppmärksamheten och vill vara med honom. Man har ju själv varit där och vet hur det känns. Önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och på nåt viss vara med när allt förändrades, så att jag nu kunde förstå...

På måndag ska vi äntligen få utredning kring hans läs- och skrivsvårigheter. Vi har väntat i snart ett år till Falun. Nu åker vi till Stockholm. Får stå för resan själva, men att jag inte fattat tidigare att vi kunnat åka för länge sen! Har valt att boka hotell från söndag, så att vi är på plats, kan äta frukost i lugn och ro och ta det lugnt på morgonen. Och sen åka hem efteråt. Är nog bra slut efter en hel dag där... Vi ska vara där nio, och så bryter man för lunch och fortsätter några timmar till.  Blir ju lite annat när man åker bort så här och måste ta allt på en och samma dag. Men hur som helst känns det skönt att åtminstone få den utredningen klar. Är inga tvivel om att det är någon form av svårigheter där, men bra att veta exakt vad så vi kan ge rätt stöd.

På torsdag skrivs han in på BUP. Jag har stora förhoppningar. Jag hoppas jag inte blir besviken. Förväntar mig kanske för mycket? Jag hoppas att jag som förälder får det stör jag behöver för att stötta på bästa sätt. Det är så nytt allt, och jag har så lite kunskap. Jag har en vän, som jag aldrig har träffat, men som jag hela tiden har tyckt väldigt mycket om. En väldigt obehaglig händelse kom i mellan och vi förblev vänner, men kom aldrig längre än så... Han har skickat mig så många bra länkar, så många bra tips på böcker att läsa. Jag ska verkligen ta mig tid att kolla upp alla dom. Han lever med adhd, och jag har ställt alla tusen frågor till honom, och han har svarat och kommer fortsätta finnas för mig om jag behöver, hoppas jag :-) Och det känns då absolut så, som att jag kommer behöva det! Känner mig så fruktansvärt ensam. Det är tur att internetvärlden finns. Underbara människor finns där, bara man hittar dom, de finns där och delar med sig av erfarenheter, stöttar och kommer med tips och råd. Ibland bara talar om att de vet hur man känner och tänker. Det är värt massor, när man känner sig ensammast i världen.


Min fina familj, som betyder mest av allt för mig. Den  är just nu lite trasig. Just i denna stund känns det bra. Vi har haft en mysig fredagkväll men lugn och ro, tacos och tv. Igår var det helt annorlunda. Då tvingade vi i oss maten. Ingen av oss ville egentligen äta. Men jag hade ju lagat iordning den. Och äta måste man ju. Hur ledsen, förtvivlad och arg man är. Jag har alltid varit stenhård på att kvällsmat äter vi tillsammans. Punkt. Tänker inte rucka på det!
Tanken är ju att det ska vara en trevlig stund vi sitter ner o h umgås. Inte som igår. Tysta, utan ögonkontakt, utan samtal. Orden var slut, vi hade inget kvar att säga varandra.

Stackars yngsta sonen i allt detta. Inte nog med att jag inte höll, att jag kraschade och inte kunde kontrollera och hantera mig. Han bröt också ihop. Fast mer av frustrationen av att stå bredvid, och inget kunna göra. Han undrade om han gjort något. Kära barn, nej, du har inte gjort något fel alls. Och det har inte din storebror heller. Han vet inte själv varför han beter sig som han gör eller varför det hela tiden blir tokigt. Hade jag stått utanför så hade jag även sagt till mig själv, Nej Therese du har inte heller gjort något fel. Du är inte mer än människa. Med känslor och tankar, viljor och handlande. Jag hade sagt till mig själv att jag gör ett jäkla bra jobb med mina fina killar. Jag hade också sagt att man lätt kan se hur mycket jag älskar dom, gör allt för dom och att jag alltid sätter dom och deras behov i främsta rummet. Det är lätt att säga det som en utomstående. Men svårt att säga det till sig själv och verkligen tro på dom orden. Jag gör inte alltid rätt. Jag gör ofta tokiga saker, fel saker, helt galna saker. Men jag tror faktiskt inte att jag gjort något fel när det blivit som det blivit. Det finns ingen att skylla på. Saker händer. Ofta av en anledning.

Vi kommer klara även denna prövning. Vi gör det, jag och mina grabbar. Tillsammans som alltid. Men jag kommer ta hjälp utifrån den här gången. Vi har hamnat någonstans där jag inte vet hur jag ska ta mig ur, och hålla ihop familjen. Och jag vet att det finns andra som varit precis där vi är, och kan ge mig råd på vägen. Och den hjälpen tänker jag ta. För en gångs skull så säger jag inte "kan själv". Så stark är jag ändå, att jag kan inse när jag faktiskt inte kan själv.

Nu har jag sovit dåligt i flera nätter. Svårt att somna, svårt att sluta tänka och grubbla. Vaknar stup i ett och fortsätter fundera. Så nu ska jag ta och slå igen dom blå och hoppas på en bättre natt. Och att jag inte behöver vakna av någon klocka som ringer :-) Det är ju helg! Och sportlov! :-)

Tack för att du läst... Lämna gärna en kommentar. Då blir jag glad :-) Kram

17 maj 2013

Fredag

Det går så fort... Dagar, veckor...år!!! Det är snart skolavslutning! Helt galet! Vi ska få låna en husbil i sommar, jag är så lycklig! Så snälla människor det finns som gör så att jag och grabbarna kommer iväg lite. Det behöver vi. Helst nu direkt!

Det går bra med maten. Känns tungt i mellanåt. Men känner att jag mår mycket bättre. Mindre ont. Och det är största vinsten! Den bästa kommentaren kom spontant igår när jag träffade en bekant genom jobbet: Oj, va pigg och fräsch du ser ut! Känns bra att det syns på utsidan att jag mår ganska bra på insidan. Pigg är jag då rakt inte. Somnar före barnen på kvällarna. Nu när det är fint ute... men jag är så fruktansvärt trött. Klockan är inte ens nio nu och jag skulle kunna somna sittandes...

Idag har jag varit till Hofors och vårt möte med ledningsgruppen. Känns otroligt bra att vi har dessa. Känner mig lite ensam i mellanåt... så det känns skönt att träffa de andra och bolla idéer.

Vi har haft anställningsintervjuer också, och nu känns hösten hur kul som helst! Jobba på med studieprogrammet så är det bara å anmäla sig till höstens cirklar sen! :-)

Grabbarna är på disco nu så jag ska strax iväg och hämta dom.
 I morgon ska vi fixa lite med gräsmattan. Det blir så fint! Sen ska vi försöka komma in och titta på lite lastbilar också. Får se hur mycket vi hinner. På söndag blir det en fotbollsdag. Johannes ska till Dala Floda på match och Simon ska till Kvarnsveden på match. Skojsigt!

Var rädd om er!
Kram

3 maj 2013

Galet som alltid

Ja, det stämmer än en gång så bra! Namnet på min blogg här alltså :-) Det är aldrig lugnt, aldrig! Hund som är sjuk, veterinär, 3000 kr, än så länge... Barn som ska på läkarbesök, väntar på provsvar. Barn som ska till tandläkare (bara vanlig kontroll) Hund som biter barn (det låter värre än det var men nu är det nog) och så mitt i allt detta ska jag hålla utbildning på mån-tis!!! Det är helt galet.

Men kul! Ortsansvaret i Falun känns superbra. Det är klart att det är mer ansvar, men samtidigt känns det som att jag har bättre koll på allt nu och det passar ju mig :-) Ja men sen är det ju jag själv då.

Fick kallelse till läkaren idag. Blir ju lite fundersam varför... Jag har ju inte begärt någon. Kanske är det för att han skriver ut värktabletter till mig som han vill ha till en träff och se hur jag mår. Hoppas han fortfarande har samma inställning som sist. Tyckte ju han var bra! Sen kanske det är bra och kolla blodtrycket igen. Det är ju lite si och så med det. Kanske behöver ny medicin. Den som lever får se.

LCHF då, nån kanske undrar hur det går? Kan meddela att det går bra, snart 5 kg på 3 v. Ska väga i morgon. Maten funkar superbra men jag har lite dålig fantasi så jag måste ta mig i kragen och kolla upp lite recept så jag har nåt å gå efter och variera med. Tyvärr så har min dumma mage lagt av så jag håller på och testar vad jag ska göra för å få fart på den igen. Har köpt hem medel från apoteket och  kanske behöver jag ta det... Men den största vinsten är ändå att jg har mindre fibrovärk! Det är ju helt underbart! Genom att ändra kosten! Jag trodde verkligen inte det. Men det blev bevis, det är faktiskt så! Jag har mindre ont, tagit mindre värktabletter. Är inte helt utan dom men att ta en per dag är för mig en jätteförändring! För bara 1,5 år sen så var det 6 tabletter om dagen!!! Känner mig också piggare men vet ju inte riktigt vad det beror på. Minskade mediciner, maten, våren?

Simon är med sin tjej på kupolen idag. Yohio är där... Hur ser karln ut!!! Jag och johannes myser här hemma. Har testat en ny variant på våfflor idag till mellis, Johannes kunde ju också äta eftersom mjölet inte finns där. Dom blev helt okej!