Ett steg på väg...

Så, då har vi varit till Stockholm och gjort dyslexiutredningen för sonen. Äntligen! Ett år har vi väntat och nu är det gjort. Lite förvånad faktiskt, men han fick ingen diagnos! Jag var så säker! Och det kan vara så att det ändå är en dyslexi, men i dagsläget var det för svårt att sätta en diagnos. Det är för många andra saker som är med och ställer till det och logopeden tyckte att det var för svårt att säga vad som är vad. Hon skulle rekommendera oss att gå vidare till BUP för utredning, och där är vi ju steget före och ska dit redan på torsdag.

Det känns lite både och faktiskt. Lite snopet på nåt vis, att det inte var som jag trodde. Samtidigt bra nu att veta vart vi står i den frågan, och kan jobba utifrån det! Vi ska fortsätta tänka dyslexipedagogik men att vi lägger till en del annat som han har svårigheter med.
Det var mycket som bekräftade det jag har haft på känn. Som att arbetsminnet inte riktigt funkar. Koncentrations och fokushantering. Så jag fick både svar på en del frågor och bekräftelse på andra.

Fick en del bra verktyg och tips på vägen nu men väntar på att få komma vidare nu så att vi kan göra rätt saker och hjälpa honom på bästa sätt.

Det hela började lite knepigt, han fick svara på frågor kring hur han tycker det är i skolan. Och han svarar att han tycker skolan är jättekul, att han tycker både matte, svenska och engelska är roligt! Jag hängde inte alls med... Vi har definitivt inte samma uppfattning! :-) Men jag tror att han är så att han är väldigt beroende av dagsformen, hur han mår för stunden. Och idag så var han glad och positiv, sovit på hotell och var på "utflykt". Hade nog varit ett helt annat svar om vi frågat en torsdagkväll då vi snart jobbat oss igenom en vecka på skolan, med läxor och allt annat...
Allt är så beroende på situation. Jag menar, skulle han gjort samma tester i skolan en vanlig dag så hade svaren sett helt annorlunda ut. Det är ju där och då det inte funkar. Han blir så otroligt störd av allt runt i kring honom, ljud, rörelser osv. Och då tappar han fokus och kan inte koncentrera sig alls.

Problemet blir väl, vad kommer skolan göra åt det! Känns lite som att han hade behövt få en diagnos för att de ska till någon hjälp. Men det kanske kommer genom BUP.
Jag hoppas på det!

Nu blir det tidig kväller här. Skönt å sova i sin egen säng! :-)
Borta bra med hemma bäst.

Hej Hallå Världen.

Jag behöver börja skriva igen. Det är ju liksom vanligt, kaos i livet... mitt galna liv! Det tar aldrig slut, det är bara att inse! Har ju alltid skrivit av mig, alltid! Och det är ju dumt att sluta med något som fungerar :-)

Detta inlägg får det handla om att tappa kontrollen, att släppa taget om något jag hållit hårt inom mig länge nu. Men allt har sin gräns. Och nu var min nådd. Jag hatade det, och hatar det än. Jag skäms, samtidigt som jag nu efteråt, förstår att det behövdes. Både för honom och mig själv.
Jag måste få verktyg att kunna hantera det, när jag känner att det är på väg dithän igen. För den dagen kommer att komma åter. Det är jag väldigt säker på. Det blir inte bättre, än i alla fall... Mormor har sagt till mig flera gånger; " det måste blir sämre innan det kan bli bättre". Och det vet man ju inte förrän man är där, och det vänder. Jag hoppas det vänder snart.


Att inse att man har ett barn som inte mår bra, det är fruktansvärt. Jag vet. Jag har just fått uppleva det. Att höra sin tioåriga son prata så om sig själv, trycka ner sig och nedvärdera sig. Höra honom säga att han inte längre vill leva, att det skulle bli så mycket bättre om han försvann. Det river ett stort sår i mitt hjärta. Och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det.
Det är som jag inte längre känner mitt barn i dessa stunder. Två sådana rejäla händelser  nu på två veckor. Han låser sig totalt och han är som förbytt. En helt annan unge! Blir rädd för den han blir, han skrämmer mig verkligen. Det är så ofattbart och jag förstår inte, vad händer?

Något har ju hänt, de senaste månaderna. Och jag vet inte vad! Jag ser inga tecken på en förklaring. Mer än att han fyller 11 i april och det skulle kunna vara hormoner. Eller så ligger det en diagnos bakom. En diagnos som tidigare inte visat sig så tydligt, att det nu eskalerar och faktiskt går överstyr. Eller händer något i skolan, som jag inte vet om? Fick igår frågan om det finns möjlighet att han fått tag i droger. Hur vet man det? Jag kan inte säga att det inte är så i alla fall, men jag hoppas verkligen att det inte är så.
Han har hamnat i dåligt umgänge, det vet jag. Men vad hjälper det att jag säger att jag inte vill att han är med den pojken? Hjälper dåligt. Vet inte vad som händer där heller. Han säger att han är rädd för honom, att han hotar osv. Men ändå så verkar han dras till honom. Är väl tufft att någon som är två år äldre ger uppmärksamheten och vill vara med honom. Man har ju själv varit där och vet hur det känns. Önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och på nåt viss vara med när allt förändrades, så att jag nu kunde förstå...

På måndag ska vi äntligen få utredning kring hans läs- och skrivsvårigheter. Vi har väntat i snart ett år till Falun. Nu åker vi till Stockholm. Får stå för resan själva, men att jag inte fattat tidigare att vi kunnat åka för länge sen! Har valt att boka hotell från söndag, så att vi är på plats, kan äta frukost i lugn och ro och ta det lugnt på morgonen. Och sen åka hem efteråt. Är nog bra slut efter en hel dag där... Vi ska vara där nio, och så bryter man för lunch och fortsätter några timmar till.  Blir ju lite annat när man åker bort så här och måste ta allt på en och samma dag. Men hur som helst känns det skönt att åtminstone få den utredningen klar. Är inga tvivel om att det är någon form av svårigheter där, men bra att veta exakt vad så vi kan ge rätt stöd.

På torsdag skrivs han in på BUP. Jag har stora förhoppningar. Jag hoppas jag inte blir besviken. Förväntar mig kanske för mycket? Jag hoppas att jag som förälder får det stör jag behöver för att stötta på bästa sätt. Det är så nytt allt, och jag har så lite kunskap. Jag har en vän, som jag aldrig har träffat, men som jag hela tiden har tyckt väldigt mycket om. En väldigt obehaglig händelse kom i mellan och vi förblev vänner, men kom aldrig längre än så... Han har skickat mig så många bra länkar, så många bra tips på böcker att läsa. Jag ska verkligen ta mig tid att kolla upp alla dom. Han lever med adhd, och jag har ställt alla tusen frågor till honom, och han har svarat och kommer fortsätta finnas för mig om jag behöver, hoppas jag :-) Och det känns då absolut så, som att jag kommer behöva det! Känner mig så fruktansvärt ensam. Det är tur att internetvärlden finns. Underbara människor finns där, bara man hittar dom, de finns där och delar med sig av erfarenheter, stöttar och kommer med tips och råd. Ibland bara talar om att de vet hur man känner och tänker. Det är värt massor, när man känner sig ensammast i världen.


Min fina familj, som betyder mest av allt för mig. Den  är just nu lite trasig. Just i denna stund känns det bra. Vi har haft en mysig fredagkväll men lugn och ro, tacos och tv. Igår var det helt annorlunda. Då tvingade vi i oss maten. Ingen av oss ville egentligen äta. Men jag hade ju lagat iordning den. Och äta måste man ju. Hur ledsen, förtvivlad och arg man är. Jag har alltid varit stenhård på att kvällsmat äter vi tillsammans. Punkt. Tänker inte rucka på det!
Tanken är ju att det ska vara en trevlig stund vi sitter ner o h umgås. Inte som igår. Tysta, utan ögonkontakt, utan samtal. Orden var slut, vi hade inget kvar att säga varandra.

Stackars yngsta sonen i allt detta. Inte nog med att jag inte höll, att jag kraschade och inte kunde kontrollera och hantera mig. Han bröt också ihop. Fast mer av frustrationen av att stå bredvid, och inget kunna göra. Han undrade om han gjort något. Kära barn, nej, du har inte gjort något fel alls. Och det har inte din storebror heller. Han vet inte själv varför han beter sig som han gör eller varför det hela tiden blir tokigt. Hade jag stått utanför så hade jag även sagt till mig själv, Nej Therese du har inte heller gjort något fel. Du är inte mer än människa. Med känslor och tankar, viljor och handlande. Jag hade sagt till mig själv att jag gör ett jäkla bra jobb med mina fina killar. Jag hade också sagt att man lätt kan se hur mycket jag älskar dom, gör allt för dom och att jag alltid sätter dom och deras behov i främsta rummet. Det är lätt att säga det som en utomstående. Men svårt att säga det till sig själv och verkligen tro på dom orden. Jag gör inte alltid rätt. Jag gör ofta tokiga saker, fel saker, helt galna saker. Men jag tror faktiskt inte att jag gjort något fel när det blivit som det blivit. Det finns ingen att skylla på. Saker händer. Ofta av en anledning.

Vi kommer klara även denna prövning. Vi gör det, jag och mina grabbar. Tillsammans som alltid. Men jag kommer ta hjälp utifrån den här gången. Vi har hamnat någonstans där jag inte vet hur jag ska ta mig ur, och hålla ihop familjen. Och jag vet att det finns andra som varit precis där vi är, och kan ge mig råd på vägen. Och den hjälpen tänker jag ta. För en gångs skull så säger jag inte "kan själv". Så stark är jag ändå, att jag kan inse när jag faktiskt inte kan själv.

Nu har jag sovit dåligt i flera nätter. Svårt att somna, svårt att sluta tänka och grubbla. Vaknar stup i ett och fortsätter fundera. Så nu ska jag ta och slå igen dom blå och hoppas på en bättre natt. Och att jag inte behöver vakna av någon klocka som ringer :-) Det är ju helg! Och sportlov! :-)

Tack för att du läst... Lämna gärna en kommentar. Då blir jag glad :-) Kram