Rymmer hemifrån!

Fast inte så långt. Bara till grannkommunen och till leklandet där. Jag är med i en skrivarcirkel på nätet och idag skulle jag försöka få klart min text. Omöjligt hemma! Så nu roar sig barnen och jag har äntligen fått klart min text och skickat in den. Det handlar om att leva med, eller leva med någon som har, ett funktionshinder. Inget svårt för mig som både har själv och har två barn som lever med funktionshinder av olika slag. Det svåra för mig var att bestämma mig för om vem det skulle handla och att begränsa mig! jag skriver ju alltid så himlans långt! :-) Men det blev om mig själv denna gång. Och temat för denna text var "Ett möte". Så nu för första gången har jag lämnat iväg en text till någon annan att läsa. Lite läskigt är det allt!!!!

Innan vi åkte hemifrån så rök hundarna ihop. Som dom gör ibland! Men jag hörde att nu går det överstyr. Och det gjorde det. Äldsta hunden har en tand som är av nu. Pratat med veterinären och vi ska in i morgon för att kolla upp det. Det tar verkligen aldrig slut, jag har sagt det förut men ändå så upphör jag tydligen inte att förvånas över att det faktiskt aldrig tar slut! Jag hinner inte återhämta mig varken ekonomiskt eller psykiskt över allt som händer i vårt liv.

Skolan hörde iaf  av sig i fredags. De tänker inte gå vidare med någon utredning kring S. Jag blev lite paff kan jag säga. Och ett jättemärkligt argument. De tycker inte att problemen beror på koncentrationssvårigheter och svårigheter att hålla fokus på lektionerna. De tror mer att det beror på att det är för svårt. Ööööhhh.... jag håller definitivt inte med! Jag ser det tvärt om. Om S kunde hålla fokus och koncentrera sig, så skulle han också hänga med på genomgånger osv och då skulle det inte bli så svårt åt honom.
Vi ska dit på onsdag och skriva åtgärdsprogram. Ska tänka till denna gång ordentligt, vad jag vill att det ska stå i detta åtgärdsprogram. Det har liksom lallat på med ungefär samma hela tiden och eftersom han ännu inte når målen, så lär vi ju göra nåt fel!

BUP släpper oss iaf inte. Var lite orolig där att vi skulle stå utan hjälp. Men dit ska vi om ca en vecka igen.
Det har varit en ganska lugn vecka faktiskt. Både barnen själva har sagt det, "vi har inte bråkat något" och från andra har jag också hört "vad S verkar lugn". Kan det bero på att jag håller på att döda sockermonstret som bor i dom? Har inte slutat helt, men dragit ner massor och inte köpt hem sånt jag vet vi kan välja bort.
Sen har jag ju strukturerat om vår vardag lite och det verkar också som det funkar. Hoppas det håller i sig nu! Jag fortsätter att testa och se vad som fungerar. Men ordning och reda är prio ett!

Nu så, ska jag fäjsbooka lite innan det är dags att åka hemåt igen!

Oväntat!

Idag fick jag ett meddelande från en helt främmande människa. En person som läst min blogg här och som skickade ett hej och att jag kämpar på bra. Klart att en sådan mening betyder mycket oavsett vem det kommer ifrån, men just en främmande människa som inte känner mig alls, och som bara skickar ett sådant meddelande, det var liksom stort. För mig :-)
Så tack främling, för dina ord! Dom värmde!

Idag har varit en tung dag. Den började bra, med jobb som vanligt. Ännu ett steg på att släppa en av kommunerna jag haft ansvaret för i mitt jobb. Känns både och, lite sorgligt, men mest skönt faktiskt! Igår var första gången som jag lämnade kvar mina saker på jobbet. Nu behöver jag inte känna att jag alltid är på fel ställe. I alla fall inte när det gäller jobb :-)

Idag har vi haft möte med skolan. Ett märkligt möte. Det skulle vara jag och sonen. Rektorn, klassläraren och en till lärare. Klassläraren var sjuk, och rektorn var sjuk. Okej att det kommer in en annan lärare som känner till det som hänt, men att dom skickar dit en rektor från en annan skola, som aldrig träffat varken mig eller sonen. Det var jättekonstigt!!! Det klokaste hade väl varit att skjuta på det hela tills alla inblandade kunde vara med, eller att rektorn bara inte var med helt enkelt. Eller skulle det vara hennes titel som skulle sätta respekt i mötet, respekt i sonen, eller vad? hon tillförde inte mycket ansåg jag iaf...
Vi får se vad som händer nu efter mötet. Jag hoppas och önskar att min grabb skulle kunna vara stark nog att stå emot när det gäller saker som han faktiskt vet är fel... Men om det nu är så att han inte vågar, ja då är det svårt att ta sig ur. Känns som jag skulle vilja vara med honom i skolan några veckor, för att se hur det verkligen är. Han mår riktigt dåligt och sluter sig som en mussla. Det blev väldigt tydligt på mötet idag att han inte kan sätta ord på sina känslor. Han svarar hela tiden "vet inte" på frågor. Så när jag kom hem, så tog jag och gjorde som känslokort med bild på. Så kanske vi kan diskutera kring det han känner, med hjälp av dessa kort. Jag vet inte, men jag tänker iaf testa!

Han fick även hem matteläxa. Som jag fick göra om... Lägger ner en hel del tid till sådant, att göra om så det ska passa honom. Är det verkligen mitt ansvar? Känns som det borde vara skolans... Men jag vill ju bara att han ska fixa skolan nu, så gott det går, på hans villkor. Vill att han ska må bra och tycka om att gå till skolan. Inte som det varit nu, med en stor klump i magen och mår dåligt :-(

Har inte hört något från BUP än, jag undrar hur de tänker och resonerar... Hoppas dom hör av sig så jag får veta. Ovissheten är som alltid värst. Bättre å veta, även om det är negativt. Jag vet att jag söker mig andra vägar om jag inte får hjälp. Men det är ju värre för sonen, som verkligen behöver hjälp. En hjälp som jag inte kan ge känner jag. Eller så kan jag det, bara jag får rätt verktyg. Men då måste jag få dessa verktyg. För dom saknas. Det är märkligt att det stöd jag har idag, det har jag via olika grupper på facebook! Där finns erfarenhet och man får tips och idéer kring det mesta man undrar över. Guld värt!

Nå ja, var rädd om er där ute!

VAB eller VAF

Då var en vecka över med VAB. Eller rättare sagt VAF. Vård Av Familj.
Min lilla familj håller på att rasa samman. Så jag tog beslutet att nu får det vara nog. Simon mår så pass dåligt och det smittar av sig på resten av oss. En märklig vecka ändå. När man är hemma med sjukt barn så brukar det betyda lugn och ro hemma för att bli frisk. Lite annat när det är i huvudet det inte mår bra. Och att man måste göra andra saker än normalt för att må bättre.


Det har varit en välbehövlig vila för familjen Olsson. Samtidigt som det blir jobbigt att vara tillsammans 24 timmar om dygnet. Men även Johannes har behövt detta märker jag. Stackarn, han har mycket huvudvärk och  mår dåligt av allt han också... Jag misstänker att han har migrän. Har såklart googlat på det och mycket stämmer då han ofta får ont i magen också. Och vill inte ha tv´n eller nåt på. Oftast fri från det när han vaknar. Vi ska till dr på fredag. Tror inte dom gör nåt åt det men kan va bra att få det kollat iaf. Han grubblar och tänker säkert mycket han också nu när allt är kaos. Simon har haft ont i magen och huvudet hela veckan. Han är säkert som mig, när man slappnar av kommer allt över en. Men känns som ännu mer rätt att ha stannat hemma.


Han vill inte alls till skolan i  morgon. Känns inte bra. Känns som jag tvingar honom till nåt han inte vill, och lite så är det ju. Men man måste ju faktiskt gå i skolan! Men känns ändå fruktansvärt att säga till sitt barn att gå till skolan när man vet att han inte mår bra där.

Var på bedömningssamtal i torsdags på BUP. Först satt vi ner alla fyra (jag, Simon, en man och en kvinna) och sedan gick mannen och Simon iväg. De hade byggt med lego och Simon hade fått svara på "tusen frågor". Den han kom ihåg mest var "tycker du om din kropp" han hade svarat att den är perfekt! :-) Hi hi. Jag tyckte inte jag hann få säga det jag ville. Men nu väntar vi och ser vad de kommer fram till. Jag fick även en lunta med papper att fylla i som jag varit in med. Lite jobbigt var det allt... Mycket som gick rakt in i hjärtat... Men skönt ändå på nåt vis, som att någon äntligen förstår. De skulle höra av sig nu i veckan som kommer, om hur de tycker vi ska gå vidare.


Har tänkt på detta med vårdbidrag. Jag borde verkligen ta tag i det och söka. Har ju nu två barn som tar en väldig massa mer tid än andra barn i deras ålder. Och kostar pengar! Tror inte det skulle nekas ett vårdbidrag. Men kanske är det bättre att vänta tills när/om vi får en diagnos som säger lite mer.
Jag blir förvånad om det inte är någon diagnos bakom allt. Jag hoppas på nåt vis det, så att man kan få en förklaring. Eller det där lät ju dumt, så klart jag inte hoppas att mitt barn har någon funktionsnedsättning! Men har man ett samlingsnamn på hans "problem" så är det lättare att hantera, både för honom själv och för oss runt ikring.

Tog tag i att göra om lite här hemma nu veckan som varit. Ingen av barnen vill sova själva så då tyckte vi att vi testar att de får dela rum istället! Så nu har vi köpt en våningssäng och gjort iordning rummet. Köpte en bäddsoffa också, ifall det kommer någon övernattningskompis eller så :-) Det blev riktigt bra och de har sovit i sina sängar sen dess! Hoppas det håller i sig...
Och nu fick ju jag tillbaka mitt sovrum också! Hade inte förstått hur mycket jag saknat att ha ett eget rum, Känns otroligt skönt! Och är SÅ nöjd med mitt fina sovrum men stora fönster ut mot sjön :-)

Nu ska jag ta och sova lite. Så jag orkar med morgondagen. Dåligt med sömn är aldrig bra!