Oväntat!

Idag fick jag ett meddelande från en helt främmande människa. En person som läst min blogg här och som skickade ett hej och att jag kämpar på bra. Klart att en sådan mening betyder mycket oavsett vem det kommer ifrån, men just en främmande människa som inte känner mig alls, och som bara skickar ett sådant meddelande, det var liksom stort. För mig :-)
Så tack främling, för dina ord! Dom värmde!

Idag har varit en tung dag. Den började bra, med jobb som vanligt. Ännu ett steg på att släppa en av kommunerna jag haft ansvaret för i mitt jobb. Känns både och, lite sorgligt, men mest skönt faktiskt! Igår var första gången som jag lämnade kvar mina saker på jobbet. Nu behöver jag inte känna att jag alltid är på fel ställe. I alla fall inte när det gäller jobb :-)

Idag har vi haft möte med skolan. Ett märkligt möte. Det skulle vara jag och sonen. Rektorn, klassläraren och en till lärare. Klassläraren var sjuk, och rektorn var sjuk. Okej att det kommer in en annan lärare som känner till det som hänt, men att dom skickar dit en rektor från en annan skola, som aldrig träffat varken mig eller sonen. Det var jättekonstigt!!! Det klokaste hade väl varit att skjuta på det hela tills alla inblandade kunde vara med, eller att rektorn bara inte var med helt enkelt. Eller skulle det vara hennes titel som skulle sätta respekt i mötet, respekt i sonen, eller vad? hon tillförde inte mycket ansåg jag iaf...
Vi får se vad som händer nu efter mötet. Jag hoppas och önskar att min grabb skulle kunna vara stark nog att stå emot när det gäller saker som han faktiskt vet är fel... Men om det nu är så att han inte vågar, ja då är det svårt att ta sig ur. Känns som jag skulle vilja vara med honom i skolan några veckor, för att se hur det verkligen är. Han mår riktigt dåligt och sluter sig som en mussla. Det blev väldigt tydligt på mötet idag att han inte kan sätta ord på sina känslor. Han svarar hela tiden "vet inte" på frågor. Så när jag kom hem, så tog jag och gjorde som känslokort med bild på. Så kanske vi kan diskutera kring det han känner, med hjälp av dessa kort. Jag vet inte, men jag tänker iaf testa!

Han fick även hem matteläxa. Som jag fick göra om... Lägger ner en hel del tid till sådant, att göra om så det ska passa honom. Är det verkligen mitt ansvar? Känns som det borde vara skolans... Men jag vill ju bara att han ska fixa skolan nu, så gott det går, på hans villkor. Vill att han ska må bra och tycka om att gå till skolan. Inte som det varit nu, med en stor klump i magen och mår dåligt :-(

Har inte hört något från BUP än, jag undrar hur de tänker och resonerar... Hoppas dom hör av sig så jag får veta. Ovissheten är som alltid värst. Bättre å veta, även om det är negativt. Jag vet att jag söker mig andra vägar om jag inte får hjälp. Men det är ju värre för sonen, som verkligen behöver hjälp. En hjälp som jag inte kan ge känner jag. Eller så kan jag det, bara jag får rätt verktyg. Men då måste jag få dessa verktyg. För dom saknas. Det är märkligt att det stöd jag har idag, det har jag via olika grupper på facebook! Där finns erfarenhet och man får tips och idéer kring det mesta man undrar över. Guld värt!

Nå ja, var rädd om er där ute!